onsdag 9 februari 2011

Fredagens seminarium!

Fredagens seminarium!
Första seminariet som handlade om kvinnornas problematik kring deras ”stökiga” barn i skolan, var riktigt fängslande.
Vi fick här alltså identifiera de fem kvinnorna, ge dem en identitet historik och problematik, vad var det egentligen som hade gått snett?
Själva fallet och de personer jag hamnade med gjorde det väldigt intressant. Min grupp fungerade väldigt bra som grupp och alla var delaktiga. Det var heller inga problem att utse sekreterare och ordförande. Vi kom igång rätt fort efter att ha bestämt vem i gruppen skulle vara vad. En kvinna i min grupp hade förberett sig lite genom att identifiera en av de fem kvinnorna, därefter kom vi gemensamt i gruppen på de andra fyra kvinnornas identitet. Namnen på kvinnorna tog vi från white -board tavlan i klassrummet där kursdeltagare med iransk ursprung dagen innan hade skrivit ner sina namn i samband med samma seminarium. Då vi funderade kring vad kvinnorna hade för bakgrund och hur deras arbetssituation såg ut spekulerade vi rätt fritt och våra förutfattade meningar präglade särskilt en av kvinnorna. Hon var utbildad tandläkare (här i Sverige, dock påbörjad i Iran). En annan förutfattad mening vi hade var att många utlandsfödda kommer hit med bättre utbildningar än vad de senare arbetar med i det nya landet. Därför fick två av våra iranska kvinnor arbeta på ett skolkök. Fast den ena kvinnan egentligen är utbildad journalist och den andra kvinnan har varit forskare i hemlandet. När vi gjorde problembeskrivningen, diskuterade vi lite kring hur det kan se ut i svenska skolorna i dag. Vi diskuterade även kring hur olika människor från olika kulturer kan uppfattas och att det lätt kan bli en kulturkrock. Vårt fokus hamnade då på att föräldrarna och skolan kanske behövde hjälp med att förstå varandra och kunna kommunicera med varandra. Uppgiften som tog minst tid denna gång var nog steg tre, där man skulle formulera ramarna för grupparbetet. Alltså hur många träffar, vart träffarna skulle ligga, teman på samtalen etc. Efter en kort rast presenterade vi vårt upplägg kring dessa kvinnors problematik för klassen vilket gick bra.

Seminarium 2
I detta seminarium skulle vi diskutera boken ”professionella möten” som vi alla hade läst. Vi fick ett papper med diskussions som vi utgick. Alla i gruppen hade väldigt likartade svar på frågorna, tex tyckte alla att boken va lättläst, bra strukturerad. Då alla i gruppen hade läst boken på bara några dagar hade vi svårt att särskilja jag stärkande terapin och stöd terapin. Något gruppen även hade svårt var ordet containing, men det kollade vi då upp. Andra frågor som vi i gruppen fokuserade oss på var ”Vad anser du är förhållningssättets/metodens huvudsakliga syfte?” Och ”Vad anser du att det är för människosyn som genomsyrar boken.?” Och ”Finns det något speciellt avsnitt eller mening som du kommer att bära med dig?” Vi kom fram till att det finns många olika sätt att agera på och att alla det här sätten som tas upp i frågan går in i varandra (alltså; att du som
socialarbetare skall få en så pass omfattande bild som möjligt av den klient du möter, att verka för att öka klientens självinsikt och personliga utveckling, och att stimulerar klientens anpassning till samhället). Vi kom även fram till att människosynen präglas av en nyfikenhet på ett respekterande sätt och att människosynen var bred. Något viktigt som vi tycker genomsyrar boken är att alla är vi ”bara människor” som gör misstag. Att komma försent till ett möte är ok någon gång, det kan hända alla. En i gruppen uttryckte meningen med att som terapeut ”få vara personlig men inte privat” som något viktigt hon skulle ta med sig, vilket jag tycker låter sunt i en sådan situation. Att man känner in läget när det är ok att vara personlig och att man i dessa fall tänker på om klienten man pratar med behöver veta detta om mig eller om det kan skada relationen eller klientens bild om terapeuten på något sätt, eller om denna personliga sak kan få klienten att utvecklas på dennes personliga plan eller/ och gå vidare i det terapeutiska samtalet. När vi efter rasten pratade i lite större grupper om det vi hade diskuterat om, berättade en annan klasskamrat om en annan viktig punkt i boken, något om att hjälpa klienten där han befinner sig i nuet. Eftersom det tydligen är lätt att man som terapeut eller socialsekreterare gärna vill sätta in rätt hjälp med en gång. Den hjälp man tror är rätt. Utan att se till om klienten är mottaglig för den sortens hjälp med en gång. Det var jätte bra att få reflektera kring boken i en större grupp tyckte jag! Efter en ytterligare ben sträckare gjorde vi en intervju uppgift 2 och 2 där vi diskuterade ”föräldrarollen”. Det gick bra att vara intervjuare och berättare. Det vara bara ämnet som jag ansåg var lite känsligt men antar att det var meningen med uppgiften.

Inga kommentarer: