Denna vecka har handlat om hedersrelaterat våld och våld i nära relationer. Vi har haft en föreläsare som arbetat mycket med ungdomar och familjer och som själv har invandrar bakgrund som berättade mycket om olika kulturer och normer jämfört med den svenska kulturen och dess normer. Hon var mycket noga med att poängtera att hon inte föreläste om olika religioner utan om hur olika människor från olika kulturer Kan tänka, vilka normer som är mer acceptabla än andra (normer som kan komma från andra kulturer) . Hon såg varje etnisk grupp som små ”kollektiv” där tex, somalierna umgås och bor nära med varandra, iranierna umgås med varandra osv osv…
Föreläsaren tog även upp att hedersrelaterat våld fanns även i Sverige för många år sedan, och att grunden i dessa handlingar ligger oftast i att undvika skammen. Skammen om att personer i ens närhet lever på ett ”icke acceptabelt sätt” (enligt vissa normer, i olika kulturer). Ryktesspridning i en stor gemenskap gör att de personer som har handlat på ”fel sätt” utifrån olika normer gör det ännu tydligare om vad som är ok och vad som anses som mindre ok. Föreläsaren berättade att hon ansåg att varje generation av invandrare har sin egen fight, hon berättade att på 70 talet var det väldigt få som skiljde sig, nu är de betydligt vanligare. Dagens fight som hon har sett är att fler ungdomar har förhållanden utanför sitt ”kollektiv”, att man skaffar en partner som inte är från samma land eller från samma kultur som en själv.
Eftersom hin själv har bemött en hel del människor med olika etniska bakgrunder, föreläste hon en del om detta. Hon berättade att så länge man samtalar med respekt och ödmjukhet till föräldrar och ungdomar blir det mycket lättare att få samförstånd. Om vi målar ut någon som avvikande kommer denna person ställa sig i försvarsställning och vi kommer inte få ut något av samtalet. Man kan i dialogen och arbetet med dessa människor (och säkert mer generellt med människor som vägrar lyssna på vad man har att säga och som har fått för sig att vi som ska samtala med dem inte kommer kunna ge dem något), visar olika alternativ på en förändring men att vi tar det steg för steg, ett steg i taget. Att vi bygger upp en relation och ett arbetssätt och att vi gör det sakta men säkert och att det sker succesivt. Hon ville även poängtera att prata med ungdomarna (om det gäller en familj med ungdomar) i enrum. Att man får förtroende hos föräldrarna (eller och de som har mandat i familjen) först och sedan pratar med barnen. Det är även viktigt vilka frågor man ställer, ställer man inte de rätta frågorna får man heller inte de rätta svaren som dem man samtalar med kanske sitter inne med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar